Det var någon vecka sedan jag skrev. Jag har gått och väntat på besked från sjukhuset och varit orolig. Nu har jag fått ett bra besked.

Nu är jag ledsen igen; det beror på att jag ska vara ensam ett längre tag. Jag tycker inte om att bli lämnad ensam. Att vara för mig själv när jag inte känner mig övergiven däremot, det är oftast skönt.

Känner mig så liten och dum och barnslig. Samtidigt känns det som att när jag är ledsen och liten, så har jag mer kontakt med livet, med mig själv. När jag vågar vara ledsen och ynklig och känna mig som en som förlorat, det vill säga en som har blivit lämnad.

En annan sak som jag har känt starkt idag är hur det är att engagera mig i mina barn. Att känna med dem. Att lida med dem, om jag får uttrycka mig så. Det är nästan det viktigaste för mig, i min föräldraroll. Att känna in barnen och att på det sättet se dem och kunna hjälpa dem om de skulle behöva det. Det kostar att vara engagerad, man blir ledsen och orolig och berörd, men det är som sagt hjärtat i kärleken till mina barn.

Jag tänker på Jesus också. Tänk hur han gick omkring på jorden och kände hur det var att vara människa, hur det är att vara människa. Om jag lider lite för att jag "offrar mig" för mina barn, hur led då inte han när han plågades och var rädd och sedan dog för oss? Jag menar förstås inte att häda, jag kommer bara att tänka på Jesus när jag själv lider för mina barn.

Det kanske inte alla gör, lider, och det är kanske en speciell anledning till att jag gör det. När jag var liten, fick jag inte kärlek av min mamma. Jag kan nog uttrycka det så, för jag vet inte om hon älskade mig eller ej, om hon själv skulle säga att hon älskade mig. Men jag fick inte kärlek, det gick inte fram någon kärlek till mig. Det är förstås mitt livs tragedi och något som jag egentligen inte förstår. Hur ska jag kunna förstå att min mamma inte tyckte om mig? Att hon inte såg mig, inte ens såg på mig alltså, att hon inte lyssnade, att hon aldrig nästan var hemma. Därför har det varit så centralt för mig att kunna känna för mina barn. Därför har jag kämpat för det och jag kämpar hela tiden för det. Därför är jag egentligen inte naturligt bra på det utan det är något som jag måste lära mig, bit för bit.

Hon skrattade när jag var ledsen. Så knepigt var det och det är så svårt för mig att våga lita på och våga känna mina känslor när hon var rädd för mina känslor, när hon hånade dem.

Ja, så är det för mig. Hur är det för dig?

Jag ber till Gud att jag ska orka bry mig om mig själv när jag är ledsen och känner mig övergiven. Så som jag vill bry mig om andra när de behöver hjälp.

Så här skriver Tommy Hellsten i Ju mindre du gör desto mer får du gjort:

Eftersom människan inte av egen kraft kan nå Gud, har Gud nått människan...Det handlar inte om våra egna ansträngningar, utan om vår mottagningsförmåga....Det centrala budskapet i inkarnationen är att verkligheten formas av att människan är älskad, att Gud älskar människan och att hon får leva sitt liv inför en älskande person...Ända sedan inkarnationen har allt varit förändrat, allt har ställts på huvudet. Den verkliga kraften och makten ligger inte i styrka och kontroll. Den ligger i svaghet och tjänande. Människan finner sin styrka när hon accepterar att bli funnen i sin svaghet. Hon behöver inte sträcka sig uppåt, hon får se ner i sin egen svaghet och obetydlighet. En människa kan aldrig titta så långt ner att hon inte just där skulle upptäcka det faktum att hon är älskad.

Det står också att människan blir bättre när hon blir sämre. Att de egna prestationerna är betydelselösa. Ja, det blir lösryckt men det är så befriande och liksom snällt. Det behöver jag som tror att allt är så strängt ibland.

Det blev långt det här.

I mitt inre längtar jag så mycket efter Gud. Egentligen tycker jag det är jobbigt att gå i kyrkan mitt på förmiddagen, brukar inte ha ro till det. Men kanske jag skulle kunna göra det imorgon...

Guds fred

I den här bloggen tänkte jag skriva om hur jag tänker om Gud.

Det är ju inte så lätt, att tänka om Gud. Att tänka att Gud finns, det är inte lätt, i alla fall inte för mig som inte har upplevt så mycket villkorslös kärlek.

Det blir lätt att jag inte vågar tro på det som är underbart och bra för mig, utan jag tror hellre på dem som varit dumma mot mig. Det är jag van vid.

Men jag vågar ibland tänka på Gud.

Samtidigt kan det kännas som det mest enkla och det som ligger mig närmast och att det är konstigt att jag inte bara direkt går till Gud.

Man kan komma till Gud som ett barn.

Barn är glada och spontana och vill en massa saker.

I mitt liv har jag en strategi sedan gammalt (barndomen) att inte bli glad för något, att inte glädjas och att inte se fram emot saker. Det har varit ett skydd. Nu vet jag att jag får vara ett barn hos Gud och då kan jag också få lov att vara glad igen. Det är inte farligt, man slås inte omedelbart till marken av hämnd om man har fräckheten att vara glad, så att säga.

Det var allt för denna gång.

Guds fred :)