Det blir långt mellan inläggen!

Jag hade tänkt skriva oftare.

Jag har kommit överens med min terapeut om att jag ska ha något som påminner mig om att det finns kärlek i världen. Detta ska påminna mig om att de som mobbade mig i skolan inte hade rätt. Jag är inte värdelös. Jag är inte löjlig och ful och skrattretande. Jag borde inte dö direkt. Jag får synas och märkas och finnas till och leva och ta plats.

Jag vill att detta som påminner mig ska visa på Guds kärlek. Den kärleken finns.

När jag läste om Guds kärlek och inkarnationen, alltså Jesus, då var det som om en hård tång eller nypa i mitt inre plötsligt fick som vit bomull eller något annat mjukt runt sig och nypan öppnade sitt hårda grepp.

Så vill jag leva.

Hur ska jag veta om Gud finns?

Det jag kan veta det ifrån, är hur det känns i mitt inre, hur inget stämmer utan Gud och hur allt stämmer med Gud. Hur den kärleken faktiskt finns.

Jag läser att det är så, att Gud väntar på att jag ska öppna mig för hans kärlek. Så känns det också, som att jag kan vända mig åt det hållet om jag vill. Vår fria vilja.

Men idag läste jag i en annan blogg en historia om en kritiskt student som frågade sin professor Tror du att jag kommer att hitta Gud? Nej, svarade professorn. Gud kommer att hitta dig.

Sånt vågar ju inte jag gå och vänta på. Det är ju tvärtemot det tänkandet att vi kan vända oss mot Gud, vi kan välja Gud.

Jag förstår inte riktigt det där.

Har funderat på att gå en sådan där kurs där man kan prata om Gud, det finns i min församling. Fast den är nog redan slut för den här terminen.

Jag känner liksom ingen som tror på Gud. Jag skulle vilja ha någon att fråga.

Guds fred

Det är inte så lätt att vara människa om man hela tiden tycker att man måste vara duktig och göra rätt.

Om man känner sig lite bättre och friskare, då måste man genast göra storverk, eller hur?

Då måste man ta ett steg till och motionera medan man är frisk nog för det. Man MÅSTE röra på sig. Annars dör man ju.

Igår och idag har jag inte motionerat alls. I helgen däremot, då motionerade jag lite, både på lördag och söndag.

Idag har jag ingen lust att motionera; jag känner mig rätt trött och sömnig. Egentligen är nog den där bjudande driften att göra något utvärtes storverk, en kamouflerad önskan att gå ett steg till inombords. Att komma närmare mig själv och vem jag är. Gud väntar sig inte storverk. Man tjänar Gud bättre genom att vara ödmjuk och lära känna sin skröplighet. Eller "tjänar Gud", det låter väl gammaldags.

Egentligen vill jag kanske dona lite hemma, och ordna mat, och kanske köpa en sak till mig själv, sådant som jag försöker undvika att göra annars.

Jag tycker det är svårt att höra av mig till vänner när jag inte orkar umgås; då skäms jag och får dåligt samvete över att de är så snälla och jag så... fjär.

Men Gud kanske inte kräver det heller, ens.

Guds fred.

Gud,

det är så mycket som jag inte förstår.

Ibland mår jag bra, ibland inte. Jag förstår inte de skiftningarna.

Jag försöker ta emot båda känslorna, jag försöker ta hand om mig när jag inte mår bra. Jag försöker ha tålamod.

Jag såg bara en liten liten bit av Gardells program om Gud igår; det verkar bygga på hans bok om Gud där han spårar rötterna till vår Gud som Gud presenteras i Bibeln. Jag slutade läsa den boken när han inte skrev hoppfullt, när han inte är... trosviss, kanske man kan säga. Samma känsla fick jag med programmet; en kvinna som fått cancer berättade att hon slutade tro på Gud då. Och så fick det stå oemotsagt.

Jag tycker att Gardell kan vara som att han tar en i handen, ska visa Gud för oss - och så leder han oss till avgrunden! Det är inte snällt, det är inte kärleksfullt, det är obehagligt tycker jag.

Men det kanske bara är jag som är överkänslig.

Känner inte att jag litar på honom riktigt.

Gud, jag ber för att min dotter ska må bra och hitta sätt att orka med sin vardag som innehåller väldigt mycket. Jag ber för att hon ska hitta sitt sitt eget sätt, att hon kan leva ett bra liv som en självständig person, inte helt avhängig av mig.

Gud, jag tycker synd om dem som har svåra sjukdomar och som är ledsna och rädda. Jag förstår inte riktigt det där; men jag förstår nog att livet är fullt av prövningar och att det är orealistiskt att vänta sig ett "långt och lyckligt liv", som om det vore en rättighet. Om man ser hur många människor som dör i förtid av olika anledningar; sjukdomar, svält, epidemier, våld. Har alla de slutat att tro på Gud för att just de blev drabbade av en sjukdom? Ja jag vet inte. Någonstans läste jag att "allt lidande kommer från Gud".

Jag önskar Guds fred till alla, och till mig själv också.