Liten liten liten. Det är så jag känner mig. Liten och svag.

Liten och rädd. Liten och dum.

För det är dumt att vara liten, i min värld. Korkat att inte kunna. När man lika väl kunde kunna. Det är bara att kunna, sätt igång nu, gör som alla andra, var som alla andra, klara allt som andra klarar.

Spark på den lilla.

Sådant orkar jag inte med, inte när jag står inför jobbiga tider då jag ska vara helt ensam och inte bara det, ska klara en massa saker också samtidigt som jag är ensam.

Nu lever jag kort stund i taget. Gör det som går att göra för stunden. När det gör ont, då gör det ont. Då får jag lov att bli ledsen och knäckt.

Jag tar en liten stund i taget.

Guds fred.

Så sorgligt, allt som händer inom katolska kyrkan nu!

Jag håller ändå med dem som vill skilja på enskilda individer som gör fel saker, och på kyrkan som helhet. Kyrkan fördömer ju detta och försöker reda upp det.

Bitte som skriver blogg om detta, känner jag extra mycket för. Hon står upp för det som är rätt och försvarar inte vad pedofilerna gör, men hon skiljer på kyrkan och enskilda människor.

Det här ville jag skriva till henne men man kan inte skriva kommentarer nu, och det förstår jag:

Så tråkigt att det blivit så här!
Jag tycker så mycket om ditt innerliga sätt att skriva om din tro, och att du kan bevara det sättet även nu, att du förmår se vad som är vad i allt det här. Det är ju många som inte kan det.
Du målar inte allt i svart, du förmedlar hopp och värme för kyrkan samtidigt som du ställer dig på offrens sida, de som blivit drabbade av dessa enskilda personer som begått övergrepp.
Ville bara skriva Heja! till dig.
Ska försöka hålla utkik efter din röst på internet.

Guds frid till dig också!

Gud, jag känner mig så ledsen.

Jag är så förvånad över det för i morse var jag så glad.

Lättad, för att hälsan på ett sätt var bra och det är något jag oroar mig för ofta.

Men när jag kom iväg till mitt dagliga värv så kände jag av hur matt och trött och rätt kass jag ändå är. Det oroar mig så klart men å andra sidan har jag haft det förut och det har gått över de gångerna. Jag satt mest tyst och jobbade och pratade inte med folk i onödan.

Jag åkte hem och där blev det lite frågor om att jag skulle vara med på sportiga saker som jag absolut inte orkar och kan. Känner mig så misslyckad som inte kan vara med mitt barn som gärna vill ha med mig. Så sitter jag bara i soffan och mår dåligt, det är ju för kass. Jag är så ledsen så jag bara vill gråta.

Min faster ringde och hon är en lite konstig person tycker jag. Jag spänner mig och försöker vara till lags och ge henne lite underhållning. Den riktiga jag kommer inte fram så mycket alls. När jag lagt på så åt jag klart och sedan skulle jag stå i köket och göra lite grejer och då höll jag på att svimma. Nu vill jag bara gråta, vara ifred men det går ju inte här, det är för trångt för det.

Gud, jag förstår inte. Men det är ju som vanligt. Jag behöver väl inte förstå heller. Försöka hänga med i svängarna bara.

Gud, får jag vila? Får jag ge efter för hur jag känner mig och inte kämpa, inte försöka idrotta eller vara hurtig när jag känner mig jättekass? Får jag bara lägga mig ner och ta hand om mig. Ha täcke på och ligga och läsa något bra.

Får jag gråta när jag känner mig ledsen och liten och dum? En idiot som inte klarar av att hälsa på sina släktingar, som gör alla besvikna hela tiden.

Jag var så glad för att jag lever fortfarande i morse och nu känner jag att jag kanske inte orkar leva så där duktigt som alla andra kan.

Guds frid.

Det blir långt mellan inläggen!

Jag hade tänkt skriva oftare.

Jag har kommit överens med min terapeut om att jag ska ha något som påminner mig om att det finns kärlek i världen. Detta ska påminna mig om att de som mobbade mig i skolan inte hade rätt. Jag är inte värdelös. Jag är inte löjlig och ful och skrattretande. Jag borde inte dö direkt. Jag får synas och märkas och finnas till och leva och ta plats.

Jag vill att detta som påminner mig ska visa på Guds kärlek. Den kärleken finns.

När jag läste om Guds kärlek och inkarnationen, alltså Jesus, då var det som om en hård tång eller nypa i mitt inre plötsligt fick som vit bomull eller något annat mjukt runt sig och nypan öppnade sitt hårda grepp.

Så vill jag leva.

Hur ska jag veta om Gud finns?

Det jag kan veta det ifrån, är hur det känns i mitt inre, hur inget stämmer utan Gud och hur allt stämmer med Gud. Hur den kärleken faktiskt finns.

Jag läser att det är så, att Gud väntar på att jag ska öppna mig för hans kärlek. Så känns det också, som att jag kan vända mig åt det hållet om jag vill. Vår fria vilja.

Men idag läste jag i en annan blogg en historia om en kritiskt student som frågade sin professor Tror du att jag kommer att hitta Gud? Nej, svarade professorn. Gud kommer att hitta dig.

Sånt vågar ju inte jag gå och vänta på. Det är ju tvärtemot det tänkandet att vi kan vända oss mot Gud, vi kan välja Gud.

Jag förstår inte riktigt det där.

Har funderat på att gå en sådan där kurs där man kan prata om Gud, det finns i min församling. Fast den är nog redan slut för den här terminen.

Jag känner liksom ingen som tror på Gud. Jag skulle vilja ha någon att fråga.

Guds fred

Det är inte så lätt att vara människa om man hela tiden tycker att man måste vara duktig och göra rätt.

Om man känner sig lite bättre och friskare, då måste man genast göra storverk, eller hur?

Då måste man ta ett steg till och motionera medan man är frisk nog för det. Man MÅSTE röra på sig. Annars dör man ju.

Igår och idag har jag inte motionerat alls. I helgen däremot, då motionerade jag lite, både på lördag och söndag.

Idag har jag ingen lust att motionera; jag känner mig rätt trött och sömnig. Egentligen är nog den där bjudande driften att göra något utvärtes storverk, en kamouflerad önskan att gå ett steg till inombords. Att komma närmare mig själv och vem jag är. Gud väntar sig inte storverk. Man tjänar Gud bättre genom att vara ödmjuk och lära känna sin skröplighet. Eller "tjänar Gud", det låter väl gammaldags.

Egentligen vill jag kanske dona lite hemma, och ordna mat, och kanske köpa en sak till mig själv, sådant som jag försöker undvika att göra annars.

Jag tycker det är svårt att höra av mig till vänner när jag inte orkar umgås; då skäms jag och får dåligt samvete över att de är så snälla och jag så... fjär.

Men Gud kanske inte kräver det heller, ens.

Guds fred.

Gud,

det är så mycket som jag inte förstår.

Ibland mår jag bra, ibland inte. Jag förstår inte de skiftningarna.

Jag försöker ta emot båda känslorna, jag försöker ta hand om mig när jag inte mår bra. Jag försöker ha tålamod.

Jag såg bara en liten liten bit av Gardells program om Gud igår; det verkar bygga på hans bok om Gud där han spårar rötterna till vår Gud som Gud presenteras i Bibeln. Jag slutade läsa den boken när han inte skrev hoppfullt, när han inte är... trosviss, kanske man kan säga. Samma känsla fick jag med programmet; en kvinna som fått cancer berättade att hon slutade tro på Gud då. Och så fick det stå oemotsagt.

Jag tycker att Gardell kan vara som att han tar en i handen, ska visa Gud för oss - och så leder han oss till avgrunden! Det är inte snällt, det är inte kärleksfullt, det är obehagligt tycker jag.

Men det kanske bara är jag som är överkänslig.

Känner inte att jag litar på honom riktigt.

Gud, jag ber för att min dotter ska må bra och hitta sätt att orka med sin vardag som innehåller väldigt mycket. Jag ber för att hon ska hitta sitt sitt eget sätt, att hon kan leva ett bra liv som en självständig person, inte helt avhängig av mig.

Gud, jag tycker synd om dem som har svåra sjukdomar och som är ledsna och rädda. Jag förstår inte riktigt det där; men jag förstår nog att livet är fullt av prövningar och att det är orealistiskt att vänta sig ett "långt och lyckligt liv", som om det vore en rättighet. Om man ser hur många människor som dör i förtid av olika anledningar; sjukdomar, svält, epidemier, våld. Har alla de slutat att tro på Gud för att just de blev drabbade av en sjukdom? Ja jag vet inte. Någonstans läste jag att "allt lidande kommer från Gud".

Jag önskar Guds fred till alla, och till mig själv också.

Det var någon vecka sedan jag skrev. Jag har gått och väntat på besked från sjukhuset och varit orolig. Nu har jag fått ett bra besked.

Nu är jag ledsen igen; det beror på att jag ska vara ensam ett längre tag. Jag tycker inte om att bli lämnad ensam. Att vara för mig själv när jag inte känner mig övergiven däremot, det är oftast skönt.

Känner mig så liten och dum och barnslig. Samtidigt känns det som att när jag är ledsen och liten, så har jag mer kontakt med livet, med mig själv. När jag vågar vara ledsen och ynklig och känna mig som en som förlorat, det vill säga en som har blivit lämnad.

En annan sak som jag har känt starkt idag är hur det är att engagera mig i mina barn. Att känna med dem. Att lida med dem, om jag får uttrycka mig så. Det är nästan det viktigaste för mig, i min föräldraroll. Att känna in barnen och att på det sättet se dem och kunna hjälpa dem om de skulle behöva det. Det kostar att vara engagerad, man blir ledsen och orolig och berörd, men det är som sagt hjärtat i kärleken till mina barn.

Jag tänker på Jesus också. Tänk hur han gick omkring på jorden och kände hur det var att vara människa, hur det är att vara människa. Om jag lider lite för att jag "offrar mig" för mina barn, hur led då inte han när han plågades och var rädd och sedan dog för oss? Jag menar förstås inte att häda, jag kommer bara att tänka på Jesus när jag själv lider för mina barn.

Det kanske inte alla gör, lider, och det är kanske en speciell anledning till att jag gör det. När jag var liten, fick jag inte kärlek av min mamma. Jag kan nog uttrycka det så, för jag vet inte om hon älskade mig eller ej, om hon själv skulle säga att hon älskade mig. Men jag fick inte kärlek, det gick inte fram någon kärlek till mig. Det är förstås mitt livs tragedi och något som jag egentligen inte förstår. Hur ska jag kunna förstå att min mamma inte tyckte om mig? Att hon inte såg mig, inte ens såg på mig alltså, att hon inte lyssnade, att hon aldrig nästan var hemma. Därför har det varit så centralt för mig att kunna känna för mina barn. Därför har jag kämpat för det och jag kämpar hela tiden för det. Därför är jag egentligen inte naturligt bra på det utan det är något som jag måste lära mig, bit för bit.

Hon skrattade när jag var ledsen. Så knepigt var det och det är så svårt för mig att våga lita på och våga känna mina känslor när hon var rädd för mina känslor, när hon hånade dem.

Ja, så är det för mig. Hur är det för dig?

Jag ber till Gud att jag ska orka bry mig om mig själv när jag är ledsen och känner mig övergiven. Så som jag vill bry mig om andra när de behöver hjälp.

Så här skriver Tommy Hellsten i Ju mindre du gör desto mer får du gjort:

Eftersom människan inte av egen kraft kan nå Gud, har Gud nått människan...Det handlar inte om våra egna ansträngningar, utan om vår mottagningsförmåga....Det centrala budskapet i inkarnationen är att verkligheten formas av att människan är älskad, att Gud älskar människan och att hon får leva sitt liv inför en älskande person...Ända sedan inkarnationen har allt varit förändrat, allt har ställts på huvudet. Den verkliga kraften och makten ligger inte i styrka och kontroll. Den ligger i svaghet och tjänande. Människan finner sin styrka när hon accepterar att bli funnen i sin svaghet. Hon behöver inte sträcka sig uppåt, hon får se ner i sin egen svaghet och obetydlighet. En människa kan aldrig titta så långt ner att hon inte just där skulle upptäcka det faktum att hon är älskad.

Det står också att människan blir bättre när hon blir sämre. Att de egna prestationerna är betydelselösa. Ja, det blir lösryckt men det är så befriande och liksom snällt. Det behöver jag som tror att allt är så strängt ibland.

Det blev långt det här.

I mitt inre längtar jag så mycket efter Gud. Egentligen tycker jag det är jobbigt att gå i kyrkan mitt på förmiddagen, brukar inte ha ro till det. Men kanske jag skulle kunna göra det imorgon...

Guds fred

I den här bloggen tänkte jag skriva om hur jag tänker om Gud.

Det är ju inte så lätt, att tänka om Gud. Att tänka att Gud finns, det är inte lätt, i alla fall inte för mig som inte har upplevt så mycket villkorslös kärlek.

Det blir lätt att jag inte vågar tro på det som är underbart och bra för mig, utan jag tror hellre på dem som varit dumma mot mig. Det är jag van vid.

Men jag vågar ibland tänka på Gud.

Samtidigt kan det kännas som det mest enkla och det som ligger mig närmast och att det är konstigt att jag inte bara direkt går till Gud.

Man kan komma till Gud som ett barn.

Barn är glada och spontana och vill en massa saker.

I mitt liv har jag en strategi sedan gammalt (barndomen) att inte bli glad för något, att inte glädjas och att inte se fram emot saker. Det har varit ett skydd. Nu vet jag att jag får vara ett barn hos Gud och då kan jag också få lov att vara glad igen. Det är inte farligt, man slås inte omedelbart till marken av hämnd om man har fräckheten att vara glad, så att säga.

Det var allt för denna gång.

Guds fred :)