Så sorgligt, allt som händer inom katolska kyrkan nu!

Jag håller ändå med dem som vill skilja på enskilda individer som gör fel saker, och på kyrkan som helhet. Kyrkan fördömer ju detta och försöker reda upp det.

Bitte som skriver blogg om detta, känner jag extra mycket för. Hon står upp för det som är rätt och försvarar inte vad pedofilerna gör, men hon skiljer på kyrkan och enskilda människor.

Det här ville jag skriva till henne men man kan inte skriva kommentarer nu, och det förstår jag:

Så tråkigt att det blivit så här!
Jag tycker så mycket om ditt innerliga sätt att skriva om din tro, och att du kan bevara det sättet även nu, att du förmår se vad som är vad i allt det här. Det är ju många som inte kan det.
Du målar inte allt i svart, du förmedlar hopp och värme för kyrkan samtidigt som du ställer dig på offrens sida, de som blivit drabbade av dessa enskilda personer som begått övergrepp.
Ville bara skriva Heja! till dig.
Ska försöka hålla utkik efter din röst på internet.

Guds frid till dig också!

Gud, jag känner mig så ledsen.

Jag är så förvånad över det för i morse var jag så glad.

Lättad, för att hälsan på ett sätt var bra och det är något jag oroar mig för ofta.

Men när jag kom iväg till mitt dagliga värv så kände jag av hur matt och trött och rätt kass jag ändå är. Det oroar mig så klart men å andra sidan har jag haft det förut och det har gått över de gångerna. Jag satt mest tyst och jobbade och pratade inte med folk i onödan.

Jag åkte hem och där blev det lite frågor om att jag skulle vara med på sportiga saker som jag absolut inte orkar och kan. Känner mig så misslyckad som inte kan vara med mitt barn som gärna vill ha med mig. Så sitter jag bara i soffan och mår dåligt, det är ju för kass. Jag är så ledsen så jag bara vill gråta.

Min faster ringde och hon är en lite konstig person tycker jag. Jag spänner mig och försöker vara till lags och ge henne lite underhållning. Den riktiga jag kommer inte fram så mycket alls. När jag lagt på så åt jag klart och sedan skulle jag stå i köket och göra lite grejer och då höll jag på att svimma. Nu vill jag bara gråta, vara ifred men det går ju inte här, det är för trångt för det.

Gud, jag förstår inte. Men det är ju som vanligt. Jag behöver väl inte förstå heller. Försöka hänga med i svängarna bara.

Gud, får jag vila? Får jag ge efter för hur jag känner mig och inte kämpa, inte försöka idrotta eller vara hurtig när jag känner mig jättekass? Får jag bara lägga mig ner och ta hand om mig. Ha täcke på och ligga och läsa något bra.

Får jag gråta när jag känner mig ledsen och liten och dum? En idiot som inte klarar av att hälsa på sina släktingar, som gör alla besvikna hela tiden.

Jag var så glad för att jag lever fortfarande i morse och nu känner jag att jag kanske inte orkar leva så där duktigt som alla andra kan.

Guds frid.