Det var någon vecka sedan jag skrev. Jag har gått och väntat på besked från sjukhuset och varit orolig. Nu har jag fått ett bra besked.

Nu är jag ledsen igen; det beror på att jag ska vara ensam ett längre tag. Jag tycker inte om att bli lämnad ensam. Att vara för mig själv när jag inte känner mig övergiven däremot, det är oftast skönt.

Känner mig så liten och dum och barnslig. Samtidigt känns det som att när jag är ledsen och liten, så har jag mer kontakt med livet, med mig själv. När jag vågar vara ledsen och ynklig och känna mig som en som förlorat, det vill säga en som har blivit lämnad.

En annan sak som jag har känt starkt idag är hur det är att engagera mig i mina barn. Att känna med dem. Att lida med dem, om jag får uttrycka mig så. Det är nästan det viktigaste för mig, i min föräldraroll. Att känna in barnen och att på det sättet se dem och kunna hjälpa dem om de skulle behöva det. Det kostar att vara engagerad, man blir ledsen och orolig och berörd, men det är som sagt hjärtat i kärleken till mina barn.

Jag tänker på Jesus också. Tänk hur han gick omkring på jorden och kände hur det var att vara människa, hur det är att vara människa. Om jag lider lite för att jag "offrar mig" för mina barn, hur led då inte han när han plågades och var rädd och sedan dog för oss? Jag menar förstås inte att häda, jag kommer bara att tänka på Jesus när jag själv lider för mina barn.

Det kanske inte alla gör, lider, och det är kanske en speciell anledning till att jag gör det. När jag var liten, fick jag inte kärlek av min mamma. Jag kan nog uttrycka det så, för jag vet inte om hon älskade mig eller ej, om hon själv skulle säga att hon älskade mig. Men jag fick inte kärlek, det gick inte fram någon kärlek till mig. Det är förstås mitt livs tragedi och något som jag egentligen inte förstår. Hur ska jag kunna förstå att min mamma inte tyckte om mig? Att hon inte såg mig, inte ens såg på mig alltså, att hon inte lyssnade, att hon aldrig nästan var hemma. Därför har det varit så centralt för mig att kunna känna för mina barn. Därför har jag kämpat för det och jag kämpar hela tiden för det. Därför är jag egentligen inte naturligt bra på det utan det är något som jag måste lära mig, bit för bit.

Hon skrattade när jag var ledsen. Så knepigt var det och det är så svårt för mig att våga lita på och våga känna mina känslor när hon var rädd för mina känslor, när hon hånade dem.

Ja, så är det för mig. Hur är det för dig?

Jag ber till Gud att jag ska orka bry mig om mig själv när jag är ledsen och känner mig övergiven. Så som jag vill bry mig om andra när de behöver hjälp.

Så här skriver Tommy Hellsten i Ju mindre du gör desto mer får du gjort:

Eftersom människan inte av egen kraft kan nå Gud, har Gud nått människan...Det handlar inte om våra egna ansträngningar, utan om vår mottagningsförmåga....Det centrala budskapet i inkarnationen är att verkligheten formas av att människan är älskad, att Gud älskar människan och att hon får leva sitt liv inför en älskande person...Ända sedan inkarnationen har allt varit förändrat, allt har ställts på huvudet. Den verkliga kraften och makten ligger inte i styrka och kontroll. Den ligger i svaghet och tjänande. Människan finner sin styrka när hon accepterar att bli funnen i sin svaghet. Hon behöver inte sträcka sig uppåt, hon får se ner i sin egen svaghet och obetydlighet. En människa kan aldrig titta så långt ner att hon inte just där skulle upptäcka det faktum att hon är älskad.

Det står också att människan blir bättre när hon blir sämre. Att de egna prestationerna är betydelselösa. Ja, det blir lösryckt men det är så befriande och liksom snällt. Det behöver jag som tror att allt är så strängt ibland.

Det blev långt det här.

I mitt inre längtar jag så mycket efter Gud. Egentligen tycker jag det är jobbigt att gå i kyrkan mitt på förmiddagen, brukar inte ha ro till det. Men kanske jag skulle kunna göra det imorgon...

Guds fred

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Liten liten liten. Det är så jag känner mig. Liten och svag. Liten och rädd. Liten och dum. För det är dumt att vara liten, i min värld. Korkat att inte kunna. När man lika väl kunde kunna. Det är bara att kunna, sätt igång nu, gör som alla andra...

Så sorgligt, allt som händer inom katolska kyrkan nu!   Jag håller ändå med dem som vill skilja på enskilda individer som gör fel saker, och på kyrkan som helhet. Kyrkan fördömer ju detta och försöker reda upp det.   Bitte som skriver blogg o...

Gud, jag känner mig så ledsen. Jag är så förvånad över det för i morse var jag så glad. Lättad, för att hälsan på ett sätt var bra och det är något jag oroar mig för ofta.   Men när jag kom iväg till mitt dagliga värv så kände jag av hur matt...

Det blir långt mellan inläggen! Jag hade tänkt skriva oftare. Jag har kommit överens med min terapeut om att jag ska ha något som påminner mig om att det finns kärlek i världen. Detta ska påminna mig om att de som mobbade mig i skolan inte hade r...

Det är inte så lätt att vara människa om man hela tiden tycker att man måste vara duktig och göra rätt. Om man känner sig lite bättre och friskare, då måste man genast göra storverk, eller hur? Då måste man ta ett steg till och motionera medan ma...