Gud,

det är så mycket som jag inte förstår.

Ibland mår jag bra, ibland inte. Jag förstår inte de skiftningarna.

Jag försöker ta emot båda känslorna, jag försöker ta hand om mig när jag inte mår bra. Jag försöker ha tålamod.

Jag såg bara en liten liten bit av Gardells program om Gud igår; det verkar bygga på hans bok om Gud där han spårar rötterna till vår Gud som Gud presenteras i Bibeln. Jag slutade läsa den boken när han inte skrev hoppfullt, när han inte är... trosviss, kanske man kan säga. Samma känsla fick jag med programmet; en kvinna som fått cancer berättade att hon slutade tro på Gud då. Och så fick det stå oemotsagt.

Jag tycker att Gardell kan vara som att han tar en i handen, ska visa Gud för oss - och så leder han oss till avgrunden! Det är inte snällt, det är inte kärleksfullt, det är obehagligt tycker jag.

Men det kanske bara är jag som är överkänslig.

Känner inte att jag litar på honom riktigt.

Gud, jag ber för att min dotter ska må bra och hitta sätt att orka med sin vardag som innehåller väldigt mycket. Jag ber för att hon ska hitta sitt sitt eget sätt, att hon kan leva ett bra liv som en självständig person, inte helt avhängig av mig.

Gud, jag tycker synd om dem som har svåra sjukdomar och som är ledsna och rädda. Jag förstår inte riktigt det där; men jag förstår nog att livet är fullt av prövningar och att det är orealistiskt att vänta sig ett "långt och lyckligt liv", som om det vore en rättighet. Om man ser hur många människor som dör i förtid av olika anledningar; sjukdomar, svält, epidemier, våld. Har alla de slutat att tro på Gud för att just de blev drabbade av en sjukdom? Ja jag vet inte. Någonstans läste jag att "allt lidande kommer från Gud".

Jag önskar Guds fred till alla, och till mig själv också.