Det är inte så lätt att vara människa om man hela tiden tycker att man måste vara duktig och göra rätt.

Om man känner sig lite bättre och friskare, då måste man genast göra storverk, eller hur?

Då måste man ta ett steg till och motionera medan man är frisk nog för det. Man MÅSTE röra på sig. Annars dör man ju.

Igår och idag har jag inte motionerat alls. I helgen däremot, då motionerade jag lite, både på lördag och söndag.

Idag har jag ingen lust att motionera; jag känner mig rätt trött och sömnig. Egentligen är nog den där bjudande driften att göra något utvärtes storverk, en kamouflerad önskan att gå ett steg till inombords. Att komma närmare mig själv och vem jag är. Gud väntar sig inte storverk. Man tjänar Gud bättre genom att vara ödmjuk och lära känna sin skröplighet. Eller "tjänar Gud", det låter väl gammaldags.

Egentligen vill jag kanske dona lite hemma, och ordna mat, och kanske köpa en sak till mig själv, sådant som jag försöker undvika att göra annars.

Jag tycker det är svårt att höra av mig till vänner när jag inte orkar umgås; då skäms jag och får dåligt samvete över att de är så snälla och jag så... fjär.

Men Gud kanske inte kräver det heller, ens.

Guds fred.