Det blir långt mellan inläggen!

Jag hade tänkt skriva oftare.

Jag har kommit överens med min terapeut om att jag ska ha något som påminner mig om att det finns kärlek i världen. Detta ska påminna mig om att de som mobbade mig i skolan inte hade rätt. Jag är inte värdelös. Jag är inte löjlig och ful och skrattretande. Jag borde inte dö direkt. Jag får synas och märkas och finnas till och leva och ta plats.

Jag vill att detta som påminner mig ska visa på Guds kärlek. Den kärleken finns.

När jag läste om Guds kärlek och inkarnationen, alltså Jesus, då var det som om en hård tång eller nypa i mitt inre plötsligt fick som vit bomull eller något annat mjukt runt sig och nypan öppnade sitt hårda grepp.

Så vill jag leva.

Hur ska jag veta om Gud finns?

Det jag kan veta det ifrån, är hur det känns i mitt inre, hur inget stämmer utan Gud och hur allt stämmer med Gud. Hur den kärleken faktiskt finns.

Jag läser att det är så, att Gud väntar på att jag ska öppna mig för hans kärlek. Så känns det också, som att jag kan vända mig åt det hållet om jag vill. Vår fria vilja.

Men idag läste jag i en annan blogg en historia om en kritiskt student som frågade sin professor Tror du att jag kommer att hitta Gud? Nej, svarade professorn. Gud kommer att hitta dig.

Sånt vågar ju inte jag gå och vänta på. Det är ju tvärtemot det tänkandet att vi kan vända oss mot Gud, vi kan välja Gud.

Jag förstår inte riktigt det där.

Har funderat på att gå en sådan där kurs där man kan prata om Gud, det finns i min församling. Fast den är nog redan slut för den här terminen.

Jag känner liksom ingen som tror på Gud. Jag skulle vilja ha någon att fråga.

Guds fred