Liten liten liten. Det är så jag känner mig. Liten och svag.

Liten och rädd. Liten och dum.

För det är dumt att vara liten, i min värld. Korkat att inte kunna. När man lika väl kunde kunna. Det är bara att kunna, sätt igång nu, gör som alla andra, var som alla andra, klara allt som andra klarar.

Spark på den lilla.

Sådant orkar jag inte med, inte när jag står inför jobbiga tider då jag ska vara helt ensam och inte bara det, ska klara en massa saker också samtidigt som jag är ensam.

Nu lever jag kort stund i taget. Gör det som går att göra för stunden. När det gör ont, då gör det ont. Då får jag lov att bli ledsen och knäckt.

Jag tar en liten stund i taget.

Guds fred.